Kallvinden är det utrymme i huset som oftast överraskar med fuktfläckar och unken lukt. En vindavfuktare övervakar klimatet och går in när risken för mögel ökar, så att trä och isolering aldrig hinner ligga fuktiga under längre perioder
Varför kallvinden lätt blir fuktig
Förutsättningarna är nästan alltid de samma. Fuktig inneluft söker sig upp genom otätheter i bjälklaget eller via en glömd lucka. Samtidigt blåser uteluft in genom takfotens ventiler. När en klar vinternatt kyler yttertaket bildas kondens på råspontens insida. Efter tilläggsisolering eller byte från oljepanna till värmepump minskar spillvärmen som tidigare torkade vinden.
Kallare ytor hamnar då nära daggpunkten och den relativa fuktigheten stiger snabbt. Följden blir förhöjd risk för lukt, mögel och i förlängningen röta. Därför är det klokt att dels se över takfotsventilation och täta golvluckan, dels installera teknik som aktivt håller klimatet under kritiska nivåer.
Så arbetar en vindavfuktare
En vindavfuktare för kallvind använder styrd luftcirkulation och behovsanpassad ventilation, och i vissa utföranden även ett mindre värmetillskott. När luften värms kan den bära mer vattenånga. Den absoluta mängden vatten är oförändrad men den relativa fuktigheten sjunker, vilket gör att fukten vandrar från materialet till luften. Samtidigt sprider fläktar luften längs råspont, takfotsfack och andra köldbryggor …
Ventilationen öppnas bara när ytterluften är torrare än inomhusluften och stängs när den är fuktig. läser därför både temperatur och relativ fuktighet inne och ute. Det här upplägget gör att klimatet hålls stabilt utan onödig energiförbrukning och utan tvära luftväxlingar som kunde föra in ny fukt. Jämfört med en generell avfuktare är systemet byggt för stillastående kyla och snabba svängningar som präglar vinden under vintern.
Mät före åtgärd
Utan mätning gissar du bara. Branschen använder ofta 75 procent som gränsvärde där mögel kan starta och 17 procent i trä som nivå att undvika under längre tid. Det är riktvärden, inte alarmknappar.
Följ därför utvecklingen veckovis i stället för att stressa över enstaka toppar efter regn eller nattfrost. När sensorerna visar stigande kurvor startar avfuktaren automatiskt, höjer temperaturen några grader och sätter fläktarna i arbete. Så snart klimatet åter är tryggt går systemet ner i viloläge. Behovsstyrningen minskar elförbrukningen och ger längre livslängd på komponenterna.
Termisk eller sorption
På en ouppvärmd vind används nästan alltid termisk avfuktning, det vill säga värme och cirkulation. Det fungerar även vid låga temperaturer och är därför väl lämpad för kallvind. Sorptionsavfuktare, som skiljer av vattenånga med ett hygroskopiskt hjul, passar bättre i särskilt utsatta byggnader eller i kustzoner där absolut luftfuktighet är hög.
Fundera på energikostnaden, ljudnivån och serviceintervallen när du väljer typ. I de flesta villor räcker den termiska varianten. Om huset däremot kombinerar stor fuktlast med liten takhöjd kan en sorptionsavfuktare vara lösningen. Placera den då på ett sätt som ger fri luftväg och se till att avluften leds ut så att inte ny fukt passerar genom bostaden.
När vindavfuktaren gör mest nytta
Tecken som kräver åtgärd är mörka fläckar på råsponten, vitgrå beläggningar, stickande lukt och daggdropp på spik eller plåt. Skadan börjar ofta vid takfoten och på nordostsidan där solen sällan värmer. Har du redan synlig påväxt behövs sanering innan avfuktaren tas i drift. Efter saneringen blir utrustningen husets livlina och håller klimatet i schack året om.
Samma princip gäller i grunden: i en krypgrundsavfuktare används termisk kabel och styrning medan vinden i regel mår bättre av riktad luftcirkulation. Oavsett placering är målet att sänka relativ fuktighet tills materialet kommer under de kritiska värdena. Komplettera alltid med tät vindslucka, fungerande ångbroms i bjälklaget och fria luftvägar vid takfoten. Då minskar risken att problemen smyger sig på under nästa kalla säsong. En installerad vindsavfuktning sitter därmed i bakgrunden men ingriper så fort klimatet närmar sig riskzonen.
